Med stumhet menas oförmågan att tala, det är en ovanlig men dock förekommande åkomma. Det finns flertalet olika former, men de som förknippas med termen mutism är de vanligaste. Varför man skiljer på stumhet och mutism beror på att de former som hör till mutism i de flesta fall anses ha kopplingar till psykiska sjukdomar.
Stumhet kan bero på flera saker, men generellt sett menar man att de vanligast förekommande orsakerna är:
Infantil autism är ett kroniskt handikapptillstånd som generellt sett visar sig under de första åren av en persons uppväxt. Ett utav handikappets kännetecken är just nedsatt språkförståelse, och i vissa fall tenderar förmågan att lära sig talspråk att försvinna helt.
En medfödd hjärnskada som påverkar de för språket aktiva delarna i hjärnan kan göra så att en person som tekniskt sett kan använda talet (talapparaten fungerar), inte har den korrekta mjukvaran för att processera och styra de ljud som talapparaten har förmågan att föra fram.
Termen mutism delas i sin tur också vanligen upp i tre olika delar:
Selektiv mutism kallas den form av mutism som främst uppstår hos barn, där barnet i vanliga fall har en god förmåga att kunna prata. Det som i de flesta fall anses vara orsaken är olika ångestsyndrom, som t.ex. social fobi. Detta kan också förklara varför barn med selektiv mutism som inte kan prata i sociala sammanhang har ett fullt fungerande talspråk i t.ex. trygga familjesammanhang.
Kataton mutism kan förekomma vid allvarliga störningar i muskelapparaten, som i sin tur påverkar människans rörelsemönster, orsak till dessa störningar kan vara bl.a. schizofreni, påverkan av narkotika och hjärninflammation.
Akinetisk mutism är benämningen som används då mutismen beror på neurologiska sjukdomstillstånd, exempel på sådana är olika demenstillstånd, hjärnblödning och hjärntumörer.
Skrivet av Stefan Johansson